Skolsyster skickade som sagt en remiss till SCÄ och jag fick börja gå hos en barnläkare i väntan på att jag skulle bli intagen för behandling. Prover, vägning och näringsdrycker (som självklart rykte i soptunnan allt för ofta) var vardagsmat för mig och mamma som också skulle ta hand om min nyfödda lillasyster.
Den 1 Mars 2010 kom Mobila teamet ifrån SCÄ hem till mig och pratade om hur jag åt, gjorde ett matschema och kollade puls och blodtryck. Pulsen var så klart alldeles för låg och de ville egentligen lägga in mig. Men mamma som var mammaledig stod på sig och ville absolut inte att jag skulle läggas in då hon hört att det var vanligt med tävlingar om vem som var sjukast och smalast inne på avdelningar för ätstörningar.
Så den våren gick jag alltså hemma hela dagarna. En promenad på en halvtimme om dagen, strikta mattider med bestämt intag och ångest. Ångesten som en anorektiker har efter eller före en måltid, det är väldigt individuellt, är ohärdlig. Att känna sig stor bara för att man har ätit en potatis, en skål med yoghurt och müsli eller bara en helt vanlig macka, varför? Jag har faktiskt svårt att minnas hur jag kände och tänkte eftersom det har gått en lång tid och för att jag ända sedan jag blev sjuk har tänkt mycket mer på hur allt är, vad jag gör, inte gör, ja på allt hela tiden helt enkelt. Och då är det svårt att minnas det som har hänt. Om jag försöker komma ihåg något från den tiden som var innan jag blev sjuk så är det inte så himla mycket bilder som poppar upp och jag önskar att det var tvärt om. Att jag kom ihåg känslan av frihet! Men det gör jag inte.
Hur som helst så fick jag börja med att bara gå på några enstaka lektioner i veckan i skolan. Sedan trappades det upp och sommarlovet kom, samtidigt som jag började känna mig bättre och hade kommit in på Sofiaskolan inne i stan!
Den sommar åkte jag för första gången på hundläger, träffade nya kompisar och åkte till Mallorca med familjen.
Jag kommer ihåg att jag sa "Nu, när vi är bortresta, vill jag skita i det där matschemat och vara lite crazy." till mamma och hon gick med på det. Jag var fortfarande inte frisk men det gick faktiskt ganska bra och när vi kom tillbaka för att ha ett möte med behandlaren på SCÄ så sa vi att vi ville skriva ut oss. Sagt och gjort, jag var fri och skulle börja i en ny skola!
Det skolåret, 7an, var ganska bra om man tänker på sjukdomen. Jag vägde mig hos skolsyster och visst gick det upp och ner men det höll sig inom en gräns.
Jag träffade nya jätte fina vänner men det kändes fortfarande inte helt bra och jag saknade min gamla skola. Sammanhållningen i vår årskurs i skolan jag går i idag är extrem om man jämför med andra skolor där man bara känner de personer som går i ens klass. Jag trivdes inte med att ha det så, jag ville känna alla men var för blyg och stängd för att ta kontakt, vilket jag ångrar idag.
Så jag bytte tillbaka till skolan där jag alltid har gått i 8an och trivs faktiskt bättre än någonsin med världens bästa tjejer omkring mig!
Men sommaren efter 7an hade vi en resa inplanerad till Florida. Det var hur skönt som helst att få sola och bada hela dagarna, gå på zoo:n och se häftiga djur och shoppa! Men maten blev svår, nästan allt var friterat och om inte så var det stora köttbitar med hur många olika sides som helst.
Att det stod hur mycket varje ät- och drickbar sak innehöll på förpackningen gjorde ju heller ingenting lättare för mig som fortfarande inte var helt klar med att pressa ut tankarna ur huvudet än. Och där var jag fast igen. Inte medvetet men utan att tänka på det minskade jag mina portioner.
När jag kom tillbaka till skolan efter sommaren väntade jag bara på att skolsyster skulle be mig att komma upp för en vägning. Ingen visste någonting förutom jag. För innerst inne visste jag ju att jag inte åt bra och att jag måste ha gått ner i vikt. Så när det var dags försökte jag snabbt tänka ut någon lösning, utan resultat. Siffrorna var lägre än de varit inne hos SCÄ första gången, panik! Jag ville inte gå ner i vikt och det vill jag fortfarande inte, det är inte det som är problemet längre.
Skolsyster kontakade SCÄ utan att jag visste om det och mamma berättade att vi skulle dit igen. Tårar, behöver jag säga mer?
Och där börjar min andra vända hos SCÄ, som fortfarande inte är avslutad.
En sista del kommer snart!
