Jag och min sjukdom, del 1.
Jag är en 16-årig tjej med skilda föräldrar. Jag bor tillsammans med min mamma, hennes nya man och min snart 3-åriga lillasyster i villaområdet Törnskogen i Sollentuna.
För lite mer än tre år sedan, när jag var 12-13 år fick jag sjukdomen Anorexia.
Jag vet inte varför jag hamnade i sjukdomen men vad jag vet är att det hände mycket i mitt liv precis innan och just då.
Och precis som andra som också är sjuka har sagt till mig så började tankarna långt innan de märktes i mina handlingar och tankebanor. Jag har alltid vetat att jag inte var det "smalaste barnet" men brydde mig inte om det. Jag fick uppmärksamhet för mitt blonda lockiga hår och för att jag alltid var så glad, vilket jag var nöjd med!
Och precis som andra som också är sjuka har sagt till mig så började tankarna långt innan de märktes i mina handlingar och tankebanor. Jag har alltid vetat att jag inte var det "smalaste barnet" men brydde mig inte om det. Jag fick uppmärksamhet för mitt blonda lockiga hår och för att jag alltid var så glad, vilket jag var nöjd med!
Och innan jag fortsätter vill jag säga att jag absolut inte skyller någonting på mina föräldrar men de är en del av mitt liv och därför finns de självklart med. Jag älskar dem för att de har och fortfarande kämpar med mig, precis som resten av min stora familj och mina fantastiska vänner. Att tillägga finns också att en tjej i samma klass som jag gick och tjatade över hur fet hon var och petade sig i magen samtidigt som Kissie skrev om hur låren inte fick gå ihop, vilket jag tog som att det var ännu bättre om inte ens knäna nuddade varandra!
Min mamma hittade en ny man och efter att vi hade träffats en gång fick jag veta att de skulle flytta ihop. Min största farhåga när jag var mindre var att just att mamma skulle flytta ihop med någon och skaffa en ny familj. Här hände det första. Och vi flyttade inte bara en bit bort, vi flyttade till andra sidan stan. Från Enskede till Sollentuna.
Jag gick kvar i min skola och bodde i början ganska mycket hos min pappa som fortfarande bodde kvar söder om stan.
Under vintern fick jag sedan veta att mamma och hennes nya skulle gifta sig, det var inte heller så populärt hos mig men jag accepterade det och fick kort därefter veta att mamma var gravid. Det var det absolut värsta jag kunde tänka mig, och hela min värld föll.
Jag gick kvar i min skola och bodde i början ganska mycket hos min pappa som fortfarande bodde kvar söder om stan.
Under vintern fick jag sedan veta att mamma och hennes nya skulle gifta sig, det var inte heller så populärt hos mig men jag accepterade det och fick kort därefter veta att mamma var gravid. Det var det absolut värsta jag kunde tänka mig, och hela min värld föll.
Jag har alltid, sedan mina föräldrar skildes firat jul varannat år hos mamma och varannat hos pappa. Julen efter bröllopet var det pappas tur.
Jag bestämde mig för att jag skulle bli hälsosammare, inte äta chips och godis eller dricka läsk, och börja träna. Mamma och jag hade pratat lite om det och hon tyckte att det lät som en bra idé, vilken förälder skulle inte tycka det? Så hon lovade mig ett Friskis&Svettis-kort efter jul och jag visste att vi hade en träningscykel i garaget.
Men jag ville göra det nu, direkt, bums.
Bilresan ner till Halmstad där vi skulle fira jul var en pest. Under varje kiss-paus tittade jag mig i spegeln på toaletten och blev förbannad. Jag åt ingenting den resan, och inte så mycket under hela vistelsen. Varje kväll ringde jag till mamma i Danmark och grät över hur feta mina lår var och hur stor magen var.
Jag vägde mig varje morgon i smyg och när jag kom hem började jag föra träningsdagbok.
Jag vägde mig varje morgon i smyg och när jag kom hem började jag föra träningsdagbok.
Jag tränade utan att vilja få muskler, allt skulle bara bort.
Jag åt mindre och mindre men räknade inte kalorierna, då.
Jag åt mindre och mindre men räknade inte kalorierna, då.
I skolan mådde jag illa och ringde hem och ville bli hämtad för att jag kände mig sjuk. Läraren pratade med mamma som berättade att jag inte hade ätit så mycket den senaste tiden och hon tog upp det med skolsyster som kontaktade barnmottagningen och skickade en remiss till SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar.
Här tänker jag avsluta det här inlägget men en fortsättning kommer senare.
