Jag är lite stolt över mig själv
Och varför är jag det? Jo för att jag Ä-N-T-L-I-G-E-N vågat sätta ord på och berätta för min mamma vad jag har känt hela mitt liv, och vad jag faktiskt fortfarande känner rätt ofta. Under hela min barndom har jag varit rädd att förlora min mamma till någon annan. För mamma är ju min, det är mig hon ska älska högt och oändligt. Själviskt? Ja och det skäms jag över, mycket!! Men vad ska jag göra? Jag önskar det inte var så men jag har hört att vi som får ätstörningar på något sätt ofta har känt sig övergivna på något sätt. Jag har aldrig tänkt att jag känner mig "övergiven" eller "oförstådd", men när jag tänker på det nu och analyserar mitt liv och mina känslor så stämmer det ju ganska bra, eller?
Ätstörningen är som en nallebjörn man kramar om när man inte känner att någon annan förstår och den är svår som tusan att ersätta - MEN DET GÅR, och det är det viktiga!
För att komma bort ifrån ett inetsat mönster försöker jag att sysselsätta mig med olika projekt och få utlopp för kreativitet . Och nu ska jag faktiskt försöka skriva två olika böcker!
Att jobba med händerna är meditativt, och jag älskar det!
