fiendeinuti.blogg.se

Hej! Jag är en 16-årig tjej och jag vill berätta om mina erfarenheter kring sjukdomen Anorexia Nervosa, som jag levt med i tre år. Jag skriver för att andra ska få en inblick i sjukdomen, för att personer med samma problem inte ska känna sig ensamma och för att det kanske kan hjälpa mig själv att komma ur det. Det hoppas jag i alla fall! Varma kramar, A.

Jag och min sjukdom, del 3.

Publicerad 2013-01-09 19:56:32 i Allmänt, Historia,

Andra vändan hos SCÄ.
 
Jag började gå hos Mobila teamet igen med samma behandlare som förra gången. Fruktansvärt är det ända jag kan säga om den kontakten. 
Jag fick göra en benmineralsmätning som visade att mitt skelett i ryggen har tagit stryk av att jag inte har ätit tillräckligt under en lång period. Kalktabletter och ett krav om att sluta rida eftersom följderna som kunde bli ifall jag skulle ramla av var allt för farliga. Ännu en gång tårar, och varje gång någon eller jag själv pratar om det börjar jag fortfarande gråta. Det var verkligen ett bevis på att kroppen inte klarar vad som helst, vilket det faktiskt har känts som under en väldigt lång tid, och främst på att man inte vet vad man har förens man har förlorat det. 
 
Efter en tid av behandling hos Mobila så blev jag flyttad till SCÄ's ungdomsmottagning och fick en ny läkare. Jag är otroligt glad att jag fick börja där istället och hon som jag pratar med nu är faktiskt jätte bra! 
 
Ungefär i samma veva som detta hände så började konfirmationsträffarna inför sommarens Italienresa sätta igång. Jag var på god väg ut ur sjukdomen, mådde bra och blev tillsammans med en i konfirmationsgruppen. Och jag tror att det är svårt att inte må bra när man är i en "kärleksbubbla". Men jag fick influensa, mådde illa och hade svårt att äta igen. Det gick inte lika bra längre och allt kändes jobbigt och jag började inse att det faktiskt inte var killen jag var kär i utan i själva kärleken så jag gjorde slut och fortsatte att dra på mig den ena influensan efter den andra, vilket drog mig neråt i ätstörningsspiralen igen. Här är det faktiskt väldigt bra att likna med en cirkel, det är så lätt att falla över till andra sidan igen när man mår tipptopp, det är skört.
 
Men konfirmationsresan kom och vi åkte till Italien och jag hade bokstavligt talat en helt fantastisk resa där jag lärde känna helt otroliga och underbara personer som jag idag älskar djupt! 
Dock gick jag inte upp i vikt under resan och efter konfirmationstiden blev jag inlagd på SCÄ's familjevårdsavdelning. Och helt ärligt så var det det värsta jag har varit med om. Jag kommer på en positiv sak med det hela och det var att vi tjejer som låg inlagda samtidigt kom varandra rätt nära och jag lärde framförallt känna en tjej som visade sig vara min granne. 
 
Under min andra period hos SCÄ blev jag erbjuden en ny typ av behandling som vi självklart tackade ja till, det känns smart att ta emot all hjälp man kan få. Multi Family Terapi, MFT.
Vi har varit fem familjer som setts under bestämda träffar utspridda över året och pratat och delat med oss av våra erfarenheter kring sjukdomen och det som har varit givande för mig är att jag har fått träffa fyra fantastiska tjejer med samma sjukdom som jag. Fyra fantastiska tjejer som känner igen sig i det jag berättar och som berättar saker som jag känner igen mig i. Det är också därför jag skapade den här bloggen, för att jag vet hur skönt det var att se att jag inte var ensam, att det inte var något fel på mig. Det är en objuden gäst som väntar på att få sparkas ut och det ska jag göra tillsammans med min underbara stora familj och mina otroligt fantastiska vänner!
 

Jag och min sjukdom, del 2.

Publicerad 2013-01-09 19:17:04 i Allmänt, Historia,

Skolsyster skickade som sagt en remiss till SCÄ och jag fick börja gå hos en barnläkare i väntan på att jag skulle bli intagen för behandling. Prover, vägning och näringsdrycker (som självklart rykte i soptunnan allt för ofta) var vardagsmat för mig och mamma som också skulle ta hand om min nyfödda lillasyster. 
Den 1 Mars 2010 kom Mobila teamet ifrån SCÄ hem till mig och pratade om hur jag åt, gjorde ett matschema och kollade puls och blodtryck. Pulsen var så klart alldeles för låg och de ville egentligen lägga in mig. Men mamma som var mammaledig stod på sig och ville absolut inte att jag skulle läggas in då hon hört att det var vanligt med tävlingar om vem som var sjukast och smalast inne på avdelningar för ätstörningar. 
Så den våren gick jag alltså hemma hela dagarna. En promenad på en halvtimme om dagen, strikta mattider med bestämt intag och ångest. Ångesten som en anorektiker har efter eller före en måltid, det är väldigt individuellt, är ohärdlig. Att känna sig stor bara för att man har ätit en potatis, en skål med yoghurt och müsli eller bara en helt vanlig macka, varför? Jag har faktiskt svårt att minnas hur jag kände och tänkte eftersom det har gått en lång tid och för att jag ända sedan jag blev sjuk har tänkt mycket mer på hur allt är, vad jag gör, inte gör, ja på allt hela tiden helt enkelt. Och då är det svårt att minnas det som har hänt. Om jag försöker komma ihåg något från den tiden som var innan jag blev sjuk så är det inte så himla mycket bilder som poppar upp och jag önskar att det var tvärt om. Att jag kom ihåg känslan av frihet! Men det gör jag inte. 
 
Hur som helst så fick jag börja med att bara gå på några enstaka lektioner i veckan i skolan. Sedan trappades det upp och sommarlovet kom, samtidigt som jag började känna mig bättre och hade kommit in på Sofiaskolan inne i stan! 
Den sommar åkte jag för första gången på hundläger, träffade nya kompisar och åkte till Mallorca med familjen.
Jag kommer ihåg att jag sa "Nu, när vi är bortresta, vill jag skita i det där matschemat och vara lite crazy." till mamma och hon gick med på det. Jag var fortfarande inte frisk men det gick faktiskt ganska bra och när vi kom tillbaka för att ha ett möte med behandlaren på SCÄ så sa vi att vi ville skriva ut oss. Sagt och gjort, jag var fri och skulle börja i en ny skola! 
 
Det skolåret, 7an, var ganska bra om man tänker på sjukdomen. Jag vägde mig hos skolsyster och visst gick det upp och ner men det höll sig inom en gräns. 
Jag träffade nya jätte fina vänner men det kändes fortfarande inte helt bra och jag saknade min gamla skola. Sammanhållningen i vår årskurs i skolan jag går i idag är extrem om man jämför med andra skolor där man bara känner de personer som går i ens klass. Jag trivdes inte med att ha det så, jag ville känna alla men var för blyg och stängd för att ta kontakt, vilket jag ångrar idag. 
Så jag bytte tillbaka till skolan där jag alltid har gått i 8an och trivs faktiskt bättre än någonsin med världens bästa tjejer omkring mig!
 
Men sommaren efter 7an hade vi en resa inplanerad till Florida. Det var hur skönt som helst att få sola och bada hela dagarna, gå på zoo:n och se häftiga djur och shoppa! Men maten blev svår, nästan allt var friterat och om inte så var det stora köttbitar med hur många olika sides som helst.
Att det stod hur mycket varje ät- och drickbar sak innehöll på förpackningen gjorde ju heller ingenting lättare för mig som fortfarande inte var helt klar med att pressa ut tankarna ur huvudet än. Och där var jag fast igen. Inte medvetet men utan att tänka på det minskade jag mina portioner. 
 
När jag kom tillbaka till skolan efter sommaren väntade jag bara på att skolsyster skulle be mig att komma upp för en vägning. Ingen visste någonting förutom jag. För innerst inne visste jag ju att jag inte åt bra och att jag måste ha gått ner i vikt. Så när det var dags försökte jag snabbt tänka ut någon lösning, utan resultat. Siffrorna var lägre än de varit inne hos SCÄ första gången, panik! Jag ville inte gå ner i vikt och det vill jag fortfarande inte, det är inte det som är problemet längre. 
Skolsyster kontakade SCÄ utan att jag visste om det och mamma berättade att vi skulle dit igen. Tårar, behöver jag säga mer?
 
Och där börjar min andra vända hos SCÄ, som fortfarande inte är avslutad. 
En sista del kommer snart!

Jag och min sjukdom, del 1.

Publicerad 2013-01-09 16:49:00 i Allmänt, Historia,

Jag är en 16-årig tjej med skilda föräldrar. Jag bor tillsammans med min mamma, hennes nya man och min snart 3-åriga lillasyster i villaområdet Törnskogen i Sollentuna.
 
För lite mer än tre år sedan, när jag var 12-13 år fick jag sjukdomen Anorexia.
Jag vet inte varför jag hamnade i sjukdomen men vad jag vet är att det hände mycket i mitt liv precis innan och just då.
Och precis som andra som också är sjuka har sagt till mig så började tankarna långt innan de märktes i mina handlingar och tankebanor. Jag har alltid vetat att jag inte var det "smalaste barnet" men brydde mig inte om det. Jag fick uppmärksamhet för mitt blonda lockiga hår och för att jag alltid var så glad, vilket jag var nöjd med!
 
Och innan jag fortsätter vill jag säga att jag absolut inte skyller någonting på mina föräldrar men de är en del av mitt liv och därför finns de självklart med. Jag älskar dem för att de har och fortfarande kämpar med mig, precis som resten av min stora familj och mina fantastiska vänner. Att tillägga finns också att en tjej i samma klass som jag gick och tjatade över hur fet hon var och petade sig i magen samtidigt som Kissie skrev om hur låren inte fick gå ihop, vilket jag tog som att det var ännu bättre om inte ens knäna nuddade varandra!
 
Min mamma hittade en ny man och efter att vi hade träffats en gång fick jag veta att de skulle flytta ihop. Min största farhåga när jag var mindre var att just att mamma skulle flytta ihop med någon och skaffa en ny familj. Här hände det första. Och vi flyttade inte bara en bit bort, vi flyttade till andra sidan stan. Från Enskede till Sollentuna. 
Jag gick kvar i min skola och bodde i början ganska mycket hos min pappa som fortfarande bodde kvar söder om stan. 
Under vintern fick jag sedan veta att mamma och hennes nya skulle gifta sig, det var inte heller så populärt hos mig men jag accepterade det och fick kort därefter veta att mamma var gravid. Det var det absolut värsta jag kunde tänka mig, och hela min värld föll. 

Jag har alltid, sedan mina föräldrar skildes firat jul varannat år hos mamma och varannat hos pappa. Julen efter bröllopet var det pappas tur. 
Jag bestämde mig för att jag skulle bli hälsosammare, inte äta chips och godis eller dricka läsk, och börja träna. Mamma och jag hade pratat lite om det och hon tyckte att det lät som en bra idé, vilken förälder skulle inte tycka det? Så hon lovade mig ett Friskis&Svettis-kort efter jul och jag visste att vi hade en träningscykel i garaget.
Men jag ville göra det nu, direkt, bums. 
Bilresan ner till Halmstad där vi skulle fira jul var en pest. Under varje kiss-paus tittade jag mig i spegeln på toaletten och blev förbannad. Jag åt ingenting den resan, och inte så mycket under hela vistelsen. Varje kväll ringde jag till mamma i Danmark och grät över hur feta mina lår var och hur stor magen var. 
Jag vägde mig varje morgon i smyg och när jag kom hem började jag föra träningsdagbok. 
Jag tränade utan att vilja få muskler, allt skulle bara bort. 
Jag åt mindre och mindre men räknade inte kalorierna, då. 
 
I skolan mådde jag illa och ringde hem och ville bli hämtad för att jag kände mig sjuk. Läraren pratade med mamma som berättade att jag inte hade ätit så mycket den senaste tiden och hon tog upp det med skolsyster som kontaktade barnmottagningen och skickade en remiss till SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. 
 
Här tänker jag avsluta det här inlägget men en fortsättning kommer senare.

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela