Kontroll och perfektion.
I det förra inlägget lade jag imorse till lite saker som jag kom på att jag tyckte var viktiga att skriva. Så om ni har lust kan ni läsa början igen!
Jag har tänkt ganska mycket på varför det blev såhär och självklart finns det inte någon speciell händelse som orsakade det. Men vad jag har fått veta av flera terapeuter är att många av de som blir sjuka är personer som tänker mycket på andra, som försöker tillgodose folk i sin omgivning, t.ex. sina föräldrar när man är liten.
Man vill att alla ska må bra och vara glada och glömmer då kanske bort att tänka på sig själv. Vad vill jag? Vad mår jag bra av?.
Personer som insjuknar har också väldigt höga krav på sig själva hela tiden, vilket egentligen hänger ihop med att man vill vara till lags för alla hela tiden. Det behöver inte vara krav på att man ska se bra ut, utan kan vara att man känner sig pressad i skolan, hemma etc.
Ett behov av att ha kontroll kan också vara en anledning till att man börjar ha kontroll över maten, träning och kroppen.
Jag vet inte om jag har varit ett barn som har försökt göra mina föräldrar glada hela tiden men det är mycket möjligt. Vad jag vet är att jag är en person som vill ha ett perfekt liv där alla är glada hela tiden.
Varje gång någon är arg, ledsen eller bara lite nere så tror jag att det beror på mig. Har jag gjort något? Sagt något? Och får då extremt ont i magen över det om jag inte frågar och får veta vad som händer. För om jag inte får veta vad som har hänt utan bara får ett "Det är inget, jag är okej." så tror jag fortfarande att det beror på mig och att jag kan göra något för att personen ska må bättre!
Något som min mamma har berättat är att jag alltid har velat att allt ska vara perfekt. Viker jag upp byxorna så ska det vara exakt lika mycket på varje ben, vantarna skulle sitta exakt likadant under eller över ärmarna på overallen när jag var mindre. Jag ville också ha koll på vad som skulle hända om vi t.ex skulle resa någonstanns. Vart ska vi nu, hur länge stannar vi, vad kommer vi göra, vilka kommer vi att träffa?
Perfektionen är något som jag nu har insett styr mitt liv lite för mycket.
Har jag spanat in något som jag vill ha så ska det vara exakt det och inte något som bara liknar.
Lagar jag mat eller har planerat något som inte blir av som det var tänkt så blir jag sur. Om det inte blir bättre förståss!
Detta ställer inte bara krav på mig själv, att jag ska prestera så bra det går, utan även på folk i min omgivning och det är absolut inte min mening! Det blir dubbelt. Samtidigt som jag försöker vara perfekt och räcka till på alla plan så blir de jag älskar stressade och mår dåligt, vilket gör att jag blir mer stressad och uppjagad för att få dem att må bra igen och allt slutar i en ond cirkel.
Kontrollen som syns i sjukdomen handlar förståss om mat och rörelse. För mig har det blivit bättre. Jag kan vila och jag behöver inte äta exakt de tider som står på matschemat. Och med att inte vara exakt menar jag att det kan skilja 15-30 minuter, när jag är hemma. För när man är ute blir allt mer normalt och det är lättare att följa strömmen, men hemma är det som att allt kommer tillbaka, som om stämningen är spänd vid matbordet även om vi pratar om vanliga saker.
Dock har det blivit mycket bättre bara den senaste veckan och jag hoppas att det håller i sig nu!
