Det här med bilden som man tror förklarar en anorektikers syn på sig själv.
Jag vill börja med att säga att tjejen i spegel absolut inte är tjock på något sätt!
Visst tycker man att man är tjock på ett eller annat sätt och vill förändra på sin kropp men att det skulle vara som på bilden, att man står framför spegeln och ser sig själv som större än vad man är, stämmer inte.
Jag ska försöka förklara på ett sätt så att man faktiskt förstår.
Det man ser är hur man ser ut, men man gillar det inte. Eller anorxian, "den lilla rösten", gillar det inte. Och när jag säger röst så menar jag inte att det är någon i mitt huvud som säger att jag är tjock och inte får äta. Det är klurigt, för det är mina tankar som låter precis som de andra fastångestframkallande. "Jag är lite törstig, jag kanske ska ta ett glas juice eller saft? Eller nej, tänk vad som kan hända. Vad kan hända?"
Fokus ligger på det som man inte är nöjd med; i mitt fall var det allt men det har nu övergått till att i stort sett bara vara magen.
Allt mjukt på kroppen såg jag då som äckligt fett. Den Amanda som stod framför spegeln var ful och äcklig, hade ben som trädstammar för att de var för nära varandra och en mage som en pilatesboll för att tarmarna tog plats där inne.
Man ser alltså inte en "tjockare" person eller att man ser ut på ett annat sätt än vad man gör. Man är bara är inte nöjd, vill bli smalare hur smal man än är.
Jag minns särskillt en gång, när två kompisar pratade om att åka och bada i helgen med några killar. De ville att jag skulle följa med men jag sa att jag inte ville, för att jag inte ville visa mig i bikini. Jag var ju tjock. Men egentligen ville jag nästan att de skulle tvinga mig så att de skulle se att jag hade gått ner i vikt och att man kunde se mina revben. Då kom läraren och sa till kompisarna att sluta tjata, och det är helt sjukt men på något sätt så önskar jag nästan fortfarande att de hade sett mig, att de hade fått bevis på att jag var sjuk. För ingen har sett mig när jag var som smalast, vilket gör att det känns som att ingen tror på mig när jag berättar att jag har Anorexia.
Sjukdomen sitter inte i vikten utan i tankarna men för en utomstående som inte vet så mycket mer om sjukdomen än att man blir smal tror kanske att allt är bra så fort man börjar äta igen, det är fel!
Det sjuka är också att när jag på väg hem ifrån Italien i somras kollade på bilderna som tagits under veckan fick jag en "uppenbarelse". Jag såg hur smal jag såg ut och det gjorde mig ledsen, för nu vill jag inte vara pinnsmal. Jag vill vara en hälsosam ung tjej som strålar och som kan njuta av livet och jag tror att jag är på god väg nu!
