Maktlös
En hemsk känsla, och en känsla som är otroligt stark när den väl hälsar på. Men som allt annat, så ligger problemet i mig. Att tro att alla förstår mig utan att jag ska behöva berätta - jag tänker det ju, och jag tänker mycket, så varför är det ingen som hör mina tankar när de skriker!?
Jag tror att det kan vara ett av mina problem. Personer som jag inte har valt har kommit in i mitt liv och jag kan inte ha kontroll över vad de tänker, vad de vill eller vad de gör.
Att jag gömt undan en mandarin som jag tänkte ta fram nästa kväll är det ju ingen som förstår - men den låg ju inte i påsen med den andra, näst-sista, mandarinen... Och nej jag är inte så töntig att jag blir ledsen och känner mig värdelös för att någon ätit upp "min" mandarin - det är att någon annan tog kontrollen, fick makten över mitt val och mina planer.
Att jag gömt undan en mandarin som jag tänkte ta fram nästa kväll är det ju ingen som förstår - men den låg ju inte i påsen med den andra, näst-sista, mandarinen... Och nej jag är inte så töntig att jag blir ledsen och känner mig värdelös för att någon ätit upp "min" mandarin - det är att någon annan tog kontrollen, fick makten över mitt val och mina planer.
Jag kanske tänker för mycket, men vad ska jag göra åt det? Jag har alltid tänkt mycket och kommer alltid att göra det, för det är så jag är. Men det kan ju inte få förstöra hela mitt liv, eller är det rätt åt mig?
